Insikt och förfall

05 september 2008 in Sagor | Kommentarer (0)

Han hade sovit bort dygnets ljusa timmar och vakat under de mörka. Han hade skurit av all kontakt med omvärlden för att kunna ägna sig åt sin forskning. Han hade utformat en egen disciplin: ett ramverk som sträckte sig kors och tvärs över befintliga vetenskaper och vidare bortom dem alla. Han hade blivit blek och slapp, svart under ögonen och svullen i ansiktet. Han hade fått kännedom om både stort och smått. Han besatt en kunskap så stor - ja större än livet självt. Hans visdom flödade över och rann ut för golvet. Papper, smutstvätt, och matrester. Var sak har sin tid. Just nu var det tid för att gapa; att låta sinnet komma till vila; att låta handen svepa fram och tillbaka genom luften – en utstuderad gest som fångade universalprincipen. Den gick från vänster till höger; inledningsvis hängde handen slapp där den viftade undan alla problem; ögonen var halvt slutna och munnen lyckligt krökt. Mot mitten av gesten spändes handen och rätades ut; ögonen slogs upp och munnen öppnades; slutligen höjdes pekfingret och ögonen fylldes av insikt. Därefter gick handen tillbaka till ursprungsläget och processen upprepades.

Nedtecknat i svältens år: 2001


Comments are closed.