Glömska och erinran

21 november 2008 in Sagor | Kommentarer (0)

Ljus föll in från två höga fönster som stod parallellt placerade i ett rum vars upplysta hälft vittnade om en oktagonal symmetri. Kraftiga bjälkar bar upp arkitekturen och vackert utmejslade träpaneler löpte längs väggarna där de slutligen förenades i inramandet av en tung ekdörr med järnbeslag. De breda golvplankorna var mörknade av ålder och kraftigt nedslitna där dörren i många år utfört sin kvartscirkel. Hela rummet andades förfluten tid och mot det höga taket steg ett kväde i form av tunga stönanden och uppgivna suckar. Det var en utdragen visa utan mening eller mål.

Dörren slogs försiktigt upp och en strimma av ljus skar genom dunklet för att falla på ett fårat ansikte, stelt som döden. En knotig hand åkte upp för att värja de vattniga ögonen från det överraskande ljuset. Svaga men trivsamma toner följde den väg som ljuset berett.

Den gamle började slå takten med fingrarna mot armstöden på sin stol och en litet leende undslapp de innan så sorgtunga läpparna.

I samma takt som musik fick liv fylldes den gamles åtbörder med kraft och rätt vad det var så stod han på ostadiga ben, extatiskt stampande och klappande. Dödsmasken hade lämnat ansiktet och de ryckiga försöken att hålla takten strålade av glädje. Benen skulle dock inte bära honom länge och när han slutligen dråsade i golvet så var det med huvudet före. Sången tystnade och lystret upphörde. Den fallne ropade efter spelmannen men det enda han fick till svar var ekot av sin egen röst. Han var ensam.

Tiden kröp sakta framåt under det att ljuset från fönstren skiftade färg och infallsvinkel. Förändringarna avslöjade två parallella händelseförlopp ty flödena rörde sig i motriktade banor längs väggarna där det ena avtog under strävandet mot purpur medan det andra växte sig intensivare och vitare. Den gamle badade i färger där han låg på det kyliga golvet och jämrade sig. Hans klädesdräkt var sliten och förfallen. Håret hängde glest och stripigt från hjässan. Hela kroppen var ansatt av lössens febrila aktivitet.

Nedtecknat i armodets år: 2002


Övermogen frukt

14 september 2008 in Dikter | Kommentarer (0)

Fullbordad cirkel
Jag stirrar upp mot takets vithet,
Min himmelska välvning,
Dess sol närs av elektricitet,
Den åser min skälvning.

Tiden har för mig snart runnit ut,
Min andning en väsning,
Vad får levnadsagan då för slut?
Blir det fridfylld läsning?

Jag sluter ögonen och svävar,
Bland minnen så ljusa,
En väg som in bland träden strävar,
Vinden som där susa.

Genom lövverket strålar ljuset ,
Värmer en gosses färd,
Inom kort når han fram till huset,
Till hemmets trygga härd.

Krigets färger
Slagfältet ångar av utgjutet blod,
En fest för svartaste skara,
Inget kryp är gillesalen för god,
Alla tar del i denna mara.

Dåren i ledet som slog sig för bröst,
Rusig av andan bland likar,
Finner i äran alls ej någon tröst,
Där han ligger spetsad på pikar.

Barnen i skogsbrynet darrar av köld,
Modern är tagen av pesten,
Fadern är döder, rämnad är hans sköld,
Snart skördar liemannen resten.

Kungen i slottet som strålar av prakt,
Ånjuter hävden den vunna,
Med blod har stadgat sin heliga makt,
Ynkedomens dagar är svunna.

Helgad vare
Dimmorna lättar från sagolik tjärn,
Mörkaste vatten så stilla,
Tårögd jag blickar och tar mig ett järn,
Darrande händer de spilla.

Jag hedrar så fädren med hesaste skrål,
Riter ger livet struktur,
Sen höjer jag flaskan och utbringar skål,
Rösten min klingar i dur.

Vintertid
Snön faller tätt över frusen nejd ,
Den färgar naturen vit,
Skyler ärren från höstens fejd,
En glatt gnistrande visit.

Tyngd är var gren i tätaste skog,
En sal i evig tystnad,
Av sådan skönhet får ingen nog,
Den väcker allas våran lystnad.

Töm din sejdel och bli med,
Lämna den varma härden,
Räds ej drivor och köld,
Kom med på denna färden!

Hästen travar längs åldrad väg,
Sträckning kantad av timmer,
Mot vinterns prakt det bär iväg,
Vi badar i ett skimmer.

Grann är natthimlens stjärnklara glans,
Skarpt den speglas mot marken,
Vår dragare drar mot någonstans,
Där månljuset brinner i barken.

Töm din sejdel och bli med,
Lämna den varma härden,
Räds ej drivor och köld,
Kom med på denna färden!

Högan sång
Klingande toner, en sällsam musik,
Framhävs av kyrkans enorma akustik,
Ut ur absid genom pelargång,
Strömmar den skönaste himlasång,
Stiger mot valvens konstnärliga mönster,
Stryker på vägen längs färgade fönster,
Bryter så ut genom väggar och tak,
Lämnar bakom sig gud faders gemak,
Fyller ut rymden med änglalik kör,
Ljuder i världen tills dess att den dör.

Fallen krigare
Det står ett rangligt bord i en sliten bar,
Där sitter han gammal och grå,
Han som en gång var alla kvinnors karl,
Bland skuggor i en vrå.

Glest hår ligger blötkammat över hjässan,
Anletet är svettigt och rött,
Askoppens rökelse helgar mässan,
Predikanten är trött.

Ur rosslande luftrör stiger hans sång,
Varde öl, varde sprit,
Tiden har här haft sin karga gång,
Kvar är endast skit.

Hymn
En vind rörs upp från blågrönt hav,
Frisk av vattnets sälta,
En fläkt från livets böljande nav,
Sin sång den evigt älta:

Virvlars kraft och vågors svall,
Poseidons piskande storm,
Ännu minns jag djupets kall,
Dess rytm är min norm.

Dimma stiger ur djupan dal,
Spöklik svepning av fukt,
Flyktiga andars eteriska bal,
En väntan på solens tukt;

Nätta små steg mellan språng,
Taktfast är slöjornas dans,
Genom luften gång på gång,
Välvda i böljande stans.

Urskogens sträckning ett fäste,
Knotig stam över mark,
De tvinnade grenverkens näste,
Murar av svartaste bark:

Stigar löper längs vindling,
Skuggornas kalla rike,
Här verkar ljuskygga ting,
Väsen utan like.

Sommarlek
Där såg jag dig stå som den ljuvaste blomma,
Utslagen på den grönaste äng,
Strålande av prakt, doftande av nektar,
Leende gled du iväg in bland ängsgräsen,
En invit måhända; ditt skratt det följde jag,
En dans över klöverklädda nejder,
En lek i den prunkande sommaren,
Jag sökte få fatt uti dig, men lyckades ej,
Du slank iväg, din kropp så nätt,
I cirklar korsades ängarna,
Tillslut var den nådd; skogsbrynets rand,
och där blev du min, käresta,
min älskade blomsterbrud,
Två blev ett till fåglarnas sång.

Uppdiktade i svältens år: 2001


Insikt och förfall

05 september 2008 in Sagor | Kommentarer (0)

Han hade sovit bort dygnets ljusa timmar och vakat under de mörka. Han hade skurit av all kontakt med omvärlden för att kunna ägna sig åt sin forskning. Han hade utformat en egen disciplin: ett ramverk som sträckte sig kors och tvärs över befintliga vetenskaper och vidare bortom dem alla. Han hade blivit blek och slapp, svart under ögonen och svullen i ansiktet. Han hade fått kännedom om både stort och smått. Han besatt en kunskap så stor - ja större än livet självt. Hans visdom flödade över och rann ut för golvet. Papper, smutstvätt, och matrester. Var sak har sin tid. Just nu var det tid för att gapa; att låta sinnet komma till vila; att låta handen svepa fram och tillbaka genom luften – en utstuderad gest som fångade universalprincipen. Den gick från vänster till höger; inledningsvis hängde handen slapp där den viftade undan alla problem; ögonen var halvt slutna och munnen lyckligt krökt. Mot mitten av gesten spändes handen och rätades ut; ögonen slogs upp och munnen öppnades; slutligen höjdes pekfingret och ögonen fylldes av insikt. Därefter gick handen tillbaka till ursprungsläget och processen upprepades.

Nedtecknat i svältens år: 2001