Gumman satt med en salig min,
i sin gungstol och nynnade melodin,
i takt med det stigande fallande bruset,
av trådarna som sjöng så det dånade i huset:

// Finnjonsson Tattarsandgren //
Ettusen tvåtusen trallalala.

Gumman tände med darrande hand,
pipan och sög på sin tigerbrand,
lade en dimma av blå nikotin,
över rummet och nynnande melodin:

// Finnjonsson Tattarsandgren //
Ettusen tvåtusen trallalala.

(Men) Utanför låg drivan kall.
I månens sken på gnistrande kristall,
(där) dansade haren i skogen,
och råttorna tisslade på logen:

// Finnjonsson Tattarsandgren //
Etttusen tvåtusen trallalala.

Staffan Hård sjöng den här dikten i radioprogram på 70-talet.

Kyrkan skyler blott vårt möte uti dess helgedom,
Där jag offrar själva livet och tömmer mig helt tom,
Vid altaret som sjuder av ständig växelström,
I ljuset av graalen som visar min dröm,
Där du triumferar i pixelvävd skrud,
Till tonerna av syntetiska ljud,
Du är den hungrande lögnen som jag föder,
Du är ynglet som växer när mina ögon blöder,
På kampen för din storhet det finns inget slut,
Den är ett inferno som aldrig släcks ut,
Jag brinner i skärseld men vill ändå ha mer,
Av maskinernas bländverk, jag bönar, jag ber.

Och han – trollkarlen – var en fantastisk dirigent. Han viftade skickligt med armarna och alla tingen lydde. Han gjorde utfall, svep och hugg; han pekade och stötte; han skrattade så att tårarna rann där han stod och skapade.

Nedtecknat i armodets år: 2002

Fantasi
Från träd böjda till krokar likt trollskägg lavar slokar.

Reliker
Djupt slumrar de som aldrig dör, de som intet ser och intet hör. I glömskans land, under havet utan strand.

Övervuxet gravfält
Var sten är där en grav, evigt tyst och täckt av lav.

Intrång i ett öde hus
Spindlars slöjor sveps undan av vinden. Nakna ytor skriker i vånda. De döda tingen skrattar torrt.

Skogens strategi
I ena stunden lugn och stilla,
I nästa vill den mycket illa,
Gamla skogen ond och slug,
Från dess inre som ett sug,
Du kommer in men inte ut,
I mörker tar allt livet slut.

Bödelns visa
Yxan min går upp och ner,
den blir det sista de ser,
Vinddraget det sista de hör,
innan de huvudlöst dör.

Irrvandring
Kall sten mot min nakna hud,
Jag ligger orörlig på rygg,
Ljus träffar mitt ansikte,
Det värmer mig inte,
Solen är falnad,
Vansinnet är ett rött ljus,
Jag reser mig och luftens kyla är som stenens,
Jag är ensam,
Insvept i trasor,
En vandrare utan mål.

Uppstigning
Svart vatten över sand, ruttnande flodbädd och strand. Från flod upp mot berg går allt i dödens färg. En väg tränger framåt där, slingrar och ställer sig på tvär. Slutligen planar allting ut och två förvridna torn markerar vägens slut.

Bön och svar
Öppna dig portars port!
Släpp in en trött vandrare,
Hans händer är frusna,
De förmår ej att knacka,
Hans röst är sprucken,
Den hörs ej i vinden,
Han mäktar blott önska,
och gör det just nu;
Så öppna dig!

Ta ditt pick och pack,
jag tål ej något knack,
Försvinn från min åsyn,
Gräv ner dig i dyn,
Ge dig av,
Stå inte här och skav.

Kall och frusen
Jag ser uti lågan mitt heliga kall,
Den värmen, det ljuset, över nejden all,
Stinkande vätskor och eldon jag bär,
Snart mina vänner, är skärselden här!

Animerad sten
De floderna är rödare än blod; strömmar genom håligheter i berget; den sten som vrider sig; de tinnar som stiger; de rötter som gräver; det urberg som lever.

Meta
Den sång som sjunger sig själv; orsak ur verkan; kaos i harmoni; ekande evighet.

Övergång
Nedbrunna vaxljus, stöpt för att brukas; du blev eld och en doft som dröjer sig kvar.

Spelrum
Här har jag verkat i hela mitt liv,
På den gård som matt glänser i solen,
Här har jag stegat med invanda kliv,
Svettats blod och längtat till fiolen,
Till strängarnas sång och dess hårda form,
Till den ande som lever i träet.

Var dag mig ett mörker, var afton ett ljus,
Den tid då jag andas med själen,
Under himlen jag spelar till trädens sus,
Med tonerna friar jag trälen.

Gnistorna slår om fiolen min kära,
Den glöder som kvällshimlens välvning,
Till skogen jag sprider min muntra lära,
Den sjunger lätt med i sin skälvning.

Komponerade i armodets år: 2002

Samklang
Mitt hjärta slår. Marken vibrerar. Min bröstkorg häver sig. Havet böljar.
Jag sjunger. Vinden susar. Jag vänder mig om. Dag blir till natt.

Dystopi
Himlen är svart som av galla. Utmärglade torn reser sig stela av smärta upp från den karga marken mot det giftdroppande valvet. Det förödda landskapet är ansatt av ett spetälskt skimmer. Det är dödens ljus.

Spill
Rännilar av blod tränger fram genom ett förkolnat landskap. De bildar röda nätverk i den svarta jorden. Med tiden förenar sig flödena till stridare strömmar som blir till skummande floder. Slutligen möts alla framåtryckanden i en fruktansvärd ocean av smärta.

Framgång
Skrik ekar mellan alla ytor. En intensiv belysning flimrar. Vetgiriga hjärnor spinner. Ivriga händer undersöker. Glimmande instrument färgas röda.

Härtåg
Ett mäktigt följe drar vägen fram. Muntert fotfolk. Stolta fanbärare. Taktfasta batterister. Kraftfullt kavalleri. Framfarten river upp årtusenden av damm. Det som varit, det som är och det som kommer att bestå.

Antika ting
Dörren slås upp till ett litet antikvariat. På hyllorna gnistrar flaskor och kärl av alla de slag. Former och färger från en annan värld. Luften är tjock av mystiska dunster. På en piedestal vrålar en demonisk byst! Längs väggarna står onämnbara ting uppstaplade. Ett blodrött draperi höljer ett inre rum. Bakom disken kan man ana ett beläte! Dess ögon sticker ut. Rynkor förvanskar alla drag. Plötsligt särar den på sina läppar! Lögner och gläfs lämnar gapet. Herregud, det är försäljaren själv!

Poseidons entrè
Vattenytan bryts och mäktiga kaskader slår upp. En mångfald av färger glittrar till i de otaliga dropparnas praktparad. Mitt i lystret välver sig ett väsen vackrare än vattnets skådespel. Dess lemmar följer harmoniskt den större rörelsens outgrundlighet. Havets mästare möter himlaljuset så som det anstår en gud.

Resan
Den längsta av vägar jag vandrar. Heta vindar sveper över de vidder jag korsar. Min gång är hasande och matt. Min blick är svedd av djävulens glödande öga. Mot horisonten avtecknas förvridna bergsmassiv. Den sista anhalten på min helvetiska resa. Bortom det stumma urbergets mur ligger paradiset. Det guddomliga riket vilket står omnämnt i skriften. Styrkan i min tro när vandringen. Inom kort är allting över. Jag sjunker bedjande ner på mina knän. Ett sista ansamlande av kraft. Runt omkring mig bildar ökenvindarna vaga mönster i den glänsande sanden. Diffusa skiftningar som smälter samman till en vacker helhet . Plötsligt tilltar vindarna och mönstren suddas ut. Jag försöker resa mig men faller tillbaka. Ett nytt mönster framträder slutligen och denna gång är det dödens grinande ansikte. Mitt plågofyllda skrik dränks i stormens rytande. Resan är mitt mål och lidandet min lott. Skaparen skrattar hånfullt åt min död. Han skrattar som livet självt. Som skorpionen hugger, som asätaren förtär och som sandkornen rör sig i vinden.

Glömda rikedomar
Jag har funnit ett förlorad värld. Ett rike där livets safter ännu flödar. Daggstänkt grönska väller fram ur den fruktbara jorden. Väldiga skogar breder ut sig över ångande dalgångar och växer upp mot bergens murar. En mångfärgad himmel välver sig över den sjudande markens fullkomlighet. Solskenet glittrar sagolikt i de otaliga vattendragen. Tjocka stråk av fiskar simmar livligt under ytan. Magnifika hjortdjur släcker törsten där skog och sjö möts. Fåglars sång ljuder mångstämmig från trädtopparna. Grågröna lavar hänger stillsamt ner från grenverken och glider över stammarnas skrovlighet. Kraftiga rötter klänger över varandra och tränger ner i den mustiga myllan. I mörkret flätas de samman med svampars finstämda trådverk. Komplexet mynnar slutligen ut i pulserande fruktkroppar; där min vandring upphör.

Flammande dans
Dansen går som en tornado genom salen. Smidiga kroppar är stadda i en demonisk rytm. Kvinnans ögon brinner i mannens eldar. Ömsom vilar hon i hans famn, ömsom flyger hon iväg. De virvlar med spänsten hos en oxpiska. Musiken och rörelsen är ett. För vart strängskifte en snärt i stegen. För vart ackord en ny ansats. Djärvare än dansen är endast deras leenden. Djävulen och hans brud smälter samman i glödande passion.

Ankomst
Den enorma hästen spränger fram genom terrängen med en fruktansvärd kraft. Trots farten sitter ryttaren som fastvuxen i sin sadel. Hans högra hand sluter sig kring en lans vars skräckinjagande banér fladdrar högt där ovanför. Den vänstra håller tyglarna i ett stadigt tag. Där hästen är en bjässe bland riddjur är ryttaren en jätte bland män. Två svarta demoner på färd genom ett dimhöljt rike .

Ett stycke framför dem öppnar sig en enorm avgrund. Den andra sidan vilar bortom tunga slöjor. Som genom en övernaturlig klarsyn tar de spjärn för ett väldigt språng och avsatsen rämnar av det mäktiga avstampet. De flyger genom den råa luften och landar efter en gastkramande färd på den motstående klipphällen. Utan avkall fortsätter så genomträngandet av det fördolda. Veka träd ger vika för fartvindarna när de besatta drar förbi.

Plötsligt sliter en isande vind tag i dimman och blottlägger landskapet. Drömrikets sista fragment splittras av stridslurars ödesdigra toner; ett preludium till ett slagfälts symfoniska verk. Dödens orkester dånar allt starkare under det att banéret närmar sig sin armè. Med en djävulsk precision vävs nya element in i den karga musiken. Människors utrop, hästars skrin och metallers slamrande blir ett. Efter en svag fluktuation gör sig så tenoren hörd . Över blodiga ängar störtar han fram för att smälta samman med köttets smärta och vapnens slagverk. Ryttaren vrålar likt ett torndön där han rider ned sina fiender. Banéret rör sig storslaget i vinden. Från de egna leden stiger ett bifall som av demoniska körer. Livets krafter strömmar in i de sargade krigarnas kroppar. En tidvåg översköljer slagets struktur. Kämparna samlas kring den högresta symbolen. Fienden skingras som fallna löv för vinden. Ära och visshet lyser ur de uppväcktas ögon. Seger!

Lockrop
Du är vacker som den månstänkta ytan på ett stilla hav. Ditt namn viskas av ljumma vindar i natten. Du är flyktig som älvans dans på en dimmhöljd äng. Din uppenbarelse är ljuvare än opiums sötma. Träd fram i ljuset och bli min.

Efterklang
Kolossala pelare bär upp de höga välvda taken i templets ändlösa salar. Munkars högtidliga sång ljuder svagt från helgedomens inre. Vattens porlande musik forsar ur prunkande trädgårdar. Från otaliga absider blickar skulpterade profeter och patriarker ut i intet. Abraham badar i ljus där han vilar i glömska. De en gång så stränga dragen har mildrats i sitt förfall. Marken under honom är täckt av förvittrade skärvor. Rämnad sten i ett söndrat palats. Fallna kolumner ligger begravda under brustna valv. En snårskog har trängt ut ur de vildvuxna trädgårdarna och slukat allt i sin väg. Vattnet har grävt fåror i stenverken och rinner genom spruckna hallar mot nattsvarta katakombers djup. Den finstämda sången som höjer sig ur förödelsen är sedan länge utsjungen och död. Vaga slingor, vilka slitit sig loss från tidens käftar för att eka i evigheten.

Återfödelse
Ett oändligt spektrum av färger fyller ut rymden. Mörker blir till ljus. Döda stjärnor frigörs från glömskans nattsvarta avgrund. En kosmisk brand väcker de stela kropparna till liv. Det som var blir åter!

Rening
Det droppar från mitt gap. Marken är uppfrätt. Jag spyr ut mina inälvor. Syran fräter rakt igenom urberget. Där nere brinner helvetet. Det osar svavel. Jag bedövas av ångorna. Blodet mitt kokar. Så nedstigar jag. Köttet förångas och anden frigörs.

Frambragta i svältens år: 2001

Dörren slogs försiktigt upp och en strimma av ljus skar genom dunklet för att falla på ett fårat ansikte, stelt som döden. En knotig hand åkte upp för att värja de vattniga ögonen från det överraskande ljuset. Svaga men trivsamma toner följde den väg som ljuset berett.

Den gamle började slå takten med fingrarna mot armstöden på sin stol och en litet leende undslapp de innan så sorgtunga läpparna.

I samma takt som musik fick liv fylldes den gamles åtbörder med kraft och rätt vad det var så stod han på ostadiga ben, extatiskt stampande och klappande. Dödsmasken hade lämnat ansiktet och de ryckiga försöken att hålla takten strålade av glädje. Benen skulle dock inte bära honom länge och när han slutligen dråsade i golvet så var det med huvudet före. Sången tystnade och lystret upphörde. Den fallne ropade efter spelmannen men det enda han fick till svar var ekot av sin egen röst. Han var ensam.

Tiden kröp sakta framåt under det att ljuset från fönstren skiftade färg och infallsvinkel. Förändringarna avslöjade två parallella händelseförlopp ty flödena rörde sig i motriktade banor längs väggarna där det ena avtog under strävandet mot purpur medan det andra växte sig intensivare och vitare. Den gamle badade i färger där han låg på det kyliga golvet och jämrade sig. Hans klädesdräkt var sliten och förfallen. Håret hängde glest och stripigt från hjässan. Hela kroppen var ansatt av lössens febrila aktivitet.

Nedtecknat i armodets år: 2002

Tiden har för mig snart runnit ut,
Min andning en väsning,
Vad får levnadsagan då för slut?
Blir det fridfylld läsning?

Jag sluter ögonen och svävar,
Bland minnen så ljusa,
En väg som in bland träden strävar,
Vinden som där susa.

Genom lövverket strålar ljuset ,
Värmer en gosses färd,
Inom kort når han fram till huset,
Till hemmets trygga härd.

Krigets färger
Slagfältet ångar av utgjutet blod,
En fest för svartaste skara,
Inget kryp är gillesalen för god,
Alla tar del i denna mara.

Dåren i ledet som slog sig för bröst,
Rusig av andan bland likar,
Finner i äran alls ej någon tröst,
Där han ligger spetsad på pikar.

Barnen i skogsbrynet darrar av köld,
Modern är tagen av pesten,
Fadern är döder, rämnad är hans sköld,
Snart skördar liemannen resten.

Kungen i slottet som strålar av prakt,
Ånjuter hävden den vunna,
Med blod har stadgat sin heliga makt,
Ynkedomens dagar är svunna.

Helgad vare
Dimmorna lättar från sagolik tjärn,
Mörkaste vatten så stilla,
Tårögd jag blickar och tar mig ett järn,
Darrande händer de spilla.

Jag hedrar så fädren med hesaste skrål,
Riter ger livet struktur,
Sen höjer jag flaskan och utbringar skål,
Rösten min klingar i dur.

Vintertid
Snön faller tätt över frusen nejd ,
Den färgar naturen vit,
Skyler ärren från höstens fejd,
En glatt gnistrande visit.

Tyngd är var gren i tätaste skog,
En sal i evig tystnad,
Av sådan skönhet får ingen nog,
Den väcker allas våran lystnad.

Töm din sejdel och bli med,
Lämna den varma härden,
Räds ej drivor och köld,
Kom med på denna färden!

Hästen travar längs åldrad väg,
Sträckning kantad av timmer,
Mot vinterns prakt det bär iväg,
Vi badar i ett skimmer.

Grann är natthimlens stjärnklara glans,
Skarpt den speglas mot marken,
Vår dragare drar mot någonstans,
Där månljuset brinner i barken.

Töm din sejdel och bli med,
Lämna den varma härden,
Räds ej drivor och köld,
Kom med på denna färden!

Högan sång
Klingande toner, en sällsam musik,
Framhävs av kyrkans enorma akustik,
Ut ur absid genom pelargång,
Strömmar den skönaste himlasång,
Stiger mot valvens konstnärliga mönster,
Stryker på vägen längs färgade fönster,
Bryter så ut genom väggar och tak,
Lämnar bakom sig gud faders gemak,
Fyller ut rymden med änglalik kör,
Ljuder i världen tills dess att den dör.

Fallen krigare
Det står ett rangligt bord i en sliten bar,
Där sitter han gammal och grå,
Han som en gång var alla kvinnors karl,
Bland skuggor i en vrå.

Glest hår ligger blötkammat över hjässan,
Anletet är svettigt och rött,
Askoppens rökelse helgar mässan,
Predikanten är trött.

Ur rosslande luftrör stiger hans sång,
Varde öl, varde sprit,
Tiden har här haft sin karga gång,
Kvar är endast skit.

Hymn
En vind rörs upp från blågrönt hav,
Frisk av vattnets sälta,
En fläkt från livets böljande nav,
Sin sång den evigt älta:

Virvlars kraft och vågors svall,
Poseidons piskande storm,
Ännu minns jag djupets kall,
Dess rytm är min norm.

Dimma stiger ur djupan dal,
Spöklik svepning av fukt,
Flyktiga andars eteriska bal,
En väntan på solens tukt;

Nätta små steg mellan språng,
Taktfast är slöjornas dans,
Genom luften gång på gång,
Välvda i böljande stans.

Urskogens sträckning ett fäste,
Knotig stam över mark,
De tvinnade grenverkens näste,
Murar av svartaste bark:

Stigar löper längs vindling,
Skuggornas kalla rike,
Här verkar ljuskygga ting,
Väsen utan like.

Sommarlek
Där såg jag dig stå som den ljuvaste blomma,
Utslagen på den grönaste äng,
Strålande av prakt, doftande av nektar,
Leende gled du iväg in bland ängsgräsen,
En invit måhända; ditt skratt det följde jag,
En dans över klöverklädda nejder,
En lek i den prunkande sommaren,
Jag sökte få fatt uti dig, men lyckades ej,
Du slank iväg, din kropp så nätt,
I cirklar korsades ängarna,
Tillslut var den nådd; skogsbrynets rand,
och där blev du min, käresta,
min älskade blomsterbrud,
Två blev ett till fåglarnas sång.

Uppdiktade i svältens år: 2001

Nedtecknat i svältens år: 2001