Natten vred sig som ett oformligt väsen runt min kropp och den täta vegitationen tycktes vilja slita mig i stycken där jag likt en besatt sökte finna min väg genom den helvetiska skogen. Mellan de mäktiga trädtopparna kunde jag skymta månens svullna uppenbarelse där den hånfullt blickade ner mot min vilda framfart genom den av tjocka dimstråk beslöjade ogenomträngligheten. Kylan förlamade mina lemmar och fasansfullt krökta grenar rev sönder mitt kött men ändock fortgick färden då rösten i mitt huvud var så mycket starkare än min kropps vädjan.

Den styrde mina steg längs glömda stigar som slingrade sig fram mellan uråldriga pilträds förvridna rötter vilka för evigt befäst sig i den mossiga marken vars sjuka hemligheter tagit sig uttryck i det som reste sig mot skyn. Den förde mig bortom allt kroppsligt lidande och in i ett väldigt töcken som skylde min villkorslösa underkastelse. Hymner om förbjudna ting vibrerade så tydligt och klart att det okända tungomålet föga förmådde hålla mig ovetande. Kättja och ondska bortom mänskligt förstånd fyllde mig till bristningsgränsen och ändå fortgick min kamp mot skogen, som aldrig tycktes ge vika.

Min tidsuppfattning hade sedan länge gått förlorad i den ömsom fasta, ömsom sanka labyrinten då jag efter att ha forcerat ett särdeles tjockt dimstråk plötsligt fann mig trampa i tomma luften för att några förnedrande ögonblick senare landa i skogens förmodligen vidrigaste vattensamling. Det svarta, stinkande vattnet stänkte hotfullt runt mitt lekamen och sökte tränga in mellan mina läppar som trofast höll stånd. Tyngd av väta krälade jag mig upp ur tjärnen för att därefter resa mig på ostadiga ben och beskåda min omgivning. Det vämjeliga töcken som mötte mig fick förbannelserna att hagla ur min mun men vreden falnade med ens då jag blev varse att den osaliga röstens plågsamma verksamhet hade upphört. Just som jag på mina bara knän skulle till att tacka gudarna för denna barmhärtiga ynnest så slet en våldsam vindil tag i det tröga element som härjade i min omgivning och blottade det som borde ha förblivit osett. I samma stund blev jag åter varse den infernaliska rösten och dess intensiva manande sång tvingade mig mot min färds slutliga mål.

I ett drömliknande tillstånd öppnade jag den uråldriga porten till det ohyggliga tornet som skymfande reste sig över den omkringliggande skogen. Den fruktansvärda stanken av kadaver och benhus som slog emot min utsatta, söndertrasade gestalt tycktes inte bekomma mig där jag förunderligt målmedvetet tog itu med den av damm och spindelväv täckta stentrappan som vindlade sig uppåt. De oregelbundna avsatsernas förmurknade dörrar tycktes vara av föga intresse för rösten som nu basunerade ut sitt onda begär åtskilliga gånger starkare än någonsin tidigare. Den tvingade mig vidare längs vindlingen och för vart trappsteg jag forcerade översköljdes jag av intryck så motbjudande att min kropp försattes i kraftiga konvulsioner. Det förflutna kom till liv runt omkring mig och mitt blod frös till is då ljus på nytt föll över glömda illdåd.

Dunkla äro mina minnen från flydda tider men vad jag där beskådade kommer aldrig att falla i glömska. Det sista som förnams av ett fritt sinne var det oerhörda tornrummet som väntade mig vid trappans slut. Det blodbesudlade rummet in i vilket jag trädde för att begå en synd så svart att det ligger bortom min förmåga att återge dess sanna natur.

Jag kan fortfarande se mig själv stå lutad över den uppslagna boken som vilade på det sataniskt ornamenterade stenbordet i rummets mitt. Gud hjälpe mig men jag läste de vedervärdiga orden som inpräntats i de tidlösa arken av en hand som knappast kan kallas mänsklig med tanke på det kaotiska virrvarr som texten löpte längs och i.

För var strof som mässades kände jag hur medvetandet och kroppen åtskiljdes av krafter bortom tid och rum till dess att allt som återstod att se var ett ändlöst mörker. Ett mörker som gengjöd av tusen ohyggliga röster, vilka mässade efter, med och bortom den stämma som var min. När mitt förverkligande av den makabra texten närmade sig den koncentriska del som måste ha varit dess centrum och mål, växte min stämma till ett torndön och de tusen rösterna smälte samman till ett fasansfullt crescendo, vilket fick världen att krampaktigt skaka.

Plötsligt blev allt tyst och mina sargade ögon slogs sakta upp för att träffas av ljus, sådant att det fick mig att våndas bortom alla världens plågor. Vad som mötte mig borde ha lett till galenskap och nedsjunkande i en oförståelsens avgrund men mitt straff skulle bli än värre. Jag skulle ha slitit ut mina ögon ur deras hålor medan tid var, innan detta oerhörda brände sig fast i mitt för evigt dömda sinne.

Världen var brinnande, helvetisk och stadd i vämjelse så grotesk att en enkel mans ord ej förmår att göra det ohyggliga panoramat rättvisa. Jag försökte skrika men intet ljud uppstod i min forna kropp. Forna, ty den var icke längre min egen. Lamslaget förnam jag hur detta lekamen rörde sig och handlade utan min befallning. Hur det talade utan den vilja som var min och det sätt på vilket det talade. Gudars skymning, jag var underordnad ett medvetande så ondskefullt att tårar av blod, utgråtna i evigheters evighet, icke förmår att uppväga den sorg som ett sådant väsens varande är.

Än idag har jag icke kunnat försonas med mitt öde men det är ett känslornas verk. Med intellektet har jag insett att det är ett rättmätigt straff för ett brott begånget mot allt heligt. Må så vara att det monstrum som fängslat mig är fritt att förgöra världen. Det ligger bortom mig nu, ty min lott är den kvalfyllda evigheten.

Nedtecknat i sanningens år: 1999

Under min långa levnadsbana har jag fått höra talas om många underligheter och bland dessa utmärker sig en särskilt bizzarr händelse som utspelade sig i det förflutnas dunkel. En händelse som utlöste en hel stads förfall och denna besynnerliga tilldragelse ämnar jag här nedteckna.

Hela staden sjöd likt ett besynnerligt hopkok av onämnbara ingredienser i den glödande eftermiddagssolens hetta. Det var liv och rörelse överallt och en spänning utan motstycke låg i luften. Det var dagen då de uråldiga skrattmästarspelen skulle äga rum, en traditionsenlig företeelse som genom sekler av oupphörlighet blivit en del av stadens själ. Evenemanget hade lockat dit folk från både när och fjärran vilket medförde att stadens trånga gator var fyllda till bredden med en till synes helt slumpmässigt krälande folkmassa som tycktes vilja pressa undan de arkitektoniska styggelser som avgränsade dess färdväg. Om man skulle ha beskådat det hela från en högre höjd så hade man förmodligen dragit slutsatsen att det rörde sig om simpla små kryp, fullständigt hängivna åt deras egen meningslöshet.

Plötsligt gjöd en mäktig signal genom det tumultartade scenariot vilket fick folkmassans febrila aktivitet att näst intill upphöra. Borgmästarens rappa och volymstarka röst härstammande från ett mäktigt podium placerat i centrum av stadens kullerstensbelagda torg klöv tystnaden med ett formellt invigande av spelen. Ett tal som förutom information om spelen innehöll vältaliga utsagor om talarens godhet och välvilja gentemot stadsbefolkningen. Ceremonin avslutades traditionsenligt med att den svettblänkande fetknoppen till borgmästare bombarderades med ett brett sortiment av ruttna attiraljer ty denna dag var den enda på året då man fick göra vad man behagade. Det hela var en idiotisk tradition som med tiden hade blivit ett ändamål i sig självt då ingen kunde erinra sig dess ursprung. Sedens överlevnad säkrades dock främst av ett visst hyckleri från makthavarnas sida då det alltid utdelades rejäla spöstraff under följande dag. Dessa repressalier låg dock mer fjärran än det avlägsnaste av kungariken vilket man med lätthet förstod om man blickade ut över det allomfattande dryckesrus som höljt staden i sitt töcken.

Folket började så sakteliga att höja sina röster och menade på att nu var det dags för den första deltagaren att beträda podiet och visa vad han gick för. Förväntningarna var stora eftersom det länge hade ryktats om att årets fluga skulle vara förvridna, perversa skrattsalvor och deltagarantalet väntades vara större än någonsin. Själva tävlingen gick till så att varje deltagare fick skratta så länge han orkade eller tills juryn vilken utgjordes av publiken sade ifrån. Att torget hade en oöverträffad akustik bidrog till att ingen missade någon detalj i skrattet, alla små pipanden så väl som de mest gutturala av ljud kom till sin fulla rätt.

Tvärt vad det var så gick en svallvåg av tillfredsställelse genom den otåliga folkmassan ty den första skrattaren, en riktigt ful och krumryggad sate från Långbortåtfanders eller vad det nu var som talesmannen hävde ur sig, hade hasat sig upp på scenen för att framföra sitt mästerstycke ”Skrattet som äcklar”.

Ur mannens smala hals steg sakta ett gurgel som på ett utdraget sätt övergick till en motbjudande symfoni av väsanden och kacklanden som hämtade från en sjuklig dödskamp. Så småningom antog krumryggens ansikte färgen ohälsosamt blå och kort därefter sjönk han utmattad ihop efter att ha vräkt ur sig allt vad den undermåliga kroppen kunde uppbåda. Snabbt och med osviklig precision avlägsnades vraket från scenen för att därigenom rädda publiken från obehaget att beskåda all den fradga som bubblade i skrattarens mungipor. Efter en stunds tvekan inför detta nya koncept började juryn applådera och här och var hördes en busvissling men riktigt så där exalterad kunde man inte påstå att någon var.

Nästa tävlande var en besynnerlig stadsbo vars bidrag hette, ”När ingen hjälp finns att få”, och själva framförandet överensstämde sannerligen med namnet ty här klingade ett skratt som tveklöst hörde hemma mellan tjocka stenväggar i hospitalets slutna avdelning. Att upphovsmannen hålögda uppenbarelse sedan var lika vansinnig som ljudutgjutelsen gjorde saken ännu bättre. Denna gång möttes skrattet av en större entusiasm från juryns sida men ännu var det mycket som inte kändes rätt.

Kvällen fortlöpte och en talrik skara skrattare passerade podiet i sin strävan att visa sig bäst. I mängden utmärkte sig obscena skratt som ”Demonisk synd” och ”Smådjävlars fröjd” samt utstickare som ”skamligt värre”. Alla kraftfulla blandningar av något förbjudet, snuskigt och helt enkelt riktigt motbjudande. Till fullständig förnöjelse var de dock inte ty man önskade sig ju något mer än detta äckel som saknade en mästares medryckande djup. Därför fortskred tävlingen i ett febrigt hetsande tempo tills dess att en svartmuskig tävlande med kraftfulla, sydländska drag stod beredd att bestiga podiet. Bidraget hade namnet ”Helvetisk Skadeglädje” och den cyniska blick med vilken sydlänningen betraktade publiken fick honom att vagt likna Hin Hole själv.

Hans skarpa anletsdrag drogs plötsligt ut i en sataniskt elak grimage och ur hans kraftfulle strupe steg något som fyllde publiken med känslosvallningar så kraftfulla att många fick yrsel och svajade där de stod. I hans skratt rymdes en ondska så genuin och pervers att alla tidigare föreställningar om den enda sanna glädjen raserades och fick ge plats för detta inferno. Hans mördande hesa och ondskefulla stämma satte luften i svängningar så förvridna att juryn vrålade av extas. När sydlänningen var färdig blickade han arrogant ut över åskådarna och ett självsäkert flin bredde ut sig i hans anlete. Nu var det väl det hela avgjort ändå, för vem skulle kunna bräcka detta diaboliska konststycke?

Många av de återstående skrattarna tog på sig ansvaret att smyga undan mot torgets utkanter då de insåg hur undermåliga de var och en del avbröt sig mitt i sina anskrämliga skrattsalvor för att därefter brista ut i den gråt som bekräftade deras totala förnedring.

Just som bemästraren av den helvetiska skadeglädjen fylld av självupphöjelse skulle mottaga sitt pris så särade folkmassan på sig och en ohygglig gestalt skyld av en barmhärtig svepning tog podiet i besittning medan det att alla stod som förlamade. Talmannen stammade nervöst något om den sista deltagarens okändhet men bedyrade sedan att det för all skull i världen inte gjorde något då han anade gestaltens blick i svepningens dunkel. Det som sedan hände var så abnormt att blotta tanken på att kläda det i ord är befängd. Ändå är det mitt obestridliga kall som förtäljare att försöka beskriva det oerhörda och detta i ordalag som förhoppningsvis kan frambringa en blek avspegling av verkligheten.

Plötsligt var det som om hela världen vändes ut och in och i det våldsamma pandemonium som uppstod så fylldes hela alltet till bristningsgränsen med ett rungande skratt så ohyggligt vedervärdigt att det stred mot allt föreställbart förnuft. Ur det svarta kaoset som dvaldes i upphovstingets gap frambringades den yttersta skymfen mot allt heligt och själva luften skingrades som om den försökte fly undan besmutselsen. Publiken fann till sin förskräckelse att det höll på att bära hän till en vämjelsens avgrund långt bortom gränslandet för mänskligt förstånd och då skrattet slutligen nått sitt kulmen låg varenda en och vred sig i kronisk galenskap.

Självfallet kunde ingen i efterhand erinra sig hur länge den överdemoniska symfonin skallade mellan de sneda husväggarna och upp mot det svullna himlavalvet men då gryningsljuset översköljde staden med omnejd så var den gåtfulle bemästraren av den oerhörda hädelsen försvunnen likt nattens mörker. Hans dåd var dock med säkerhet fastrotat djupt inne i människornas sargade medvetanden och staden förestående förfall skulle komma att ackompanjeras av vansinniga skratt som i sin tur skulle föra minnet av den sanne mästaren vidare mot evigheten.

Nedtecknat i nådens år: 1998.