Archive for the ‘Sagor’ Category

Trollkarlen

21 juli 2009 in Sagor | Kommentarer (0)

Skägget gör trollkarlen, tänkte han där han mötte sin gestalt i spegelglaset. Och vilket skägg sen. Han förde handen genom det praktfulla vita och skrattade lyckligt. Skrattet blev till en melodi och så småningom vaknade en orkester till liv. Brusande elixir, klingande glaskärl, dunkande boktravar, skallrande kranium, vibrerande spindelnät - ja, hela studiekammaren stämde in i symfonin.

Och han - trollkarlen - var en fantastisk dirigent. Han viftade skickligt med armarna och alla tingen lydde. Han gjorde utfall, svep och hugg; han pekade och stötte; han skrattade så att tårarna rann där han stod och skapade.

Nedtecknat i armodets år: 2002


Glömska och erinran

21 november 2008 in Sagor | Kommentarer (0)

Ljus föll in från två höga fönster som stod parallellt placerade i ett rum vars upplysta hälft vittnade om en oktagonal symmetri. Kraftiga bjälkar bar upp arkitekturen och vackert utmejslade träpaneler löpte längs väggarna där de slutligen förenades i inramandet av en tung ekdörr med järnbeslag. De breda golvplankorna var mörknade av ålder och kraftigt nedslitna där dörren i många år utfört sin kvartscirkel. Hela rummet andades förfluten tid och mot det höga taket steg ett kväde i form av tunga stönanden och uppgivna suckar. Det var en utdragen visa utan mening eller mål.

Dörren slogs försiktigt upp och en strimma av ljus skar genom dunklet för att falla på ett fårat ansikte, stelt som döden. En knotig hand åkte upp för att värja de vattniga ögonen från det överraskande ljuset. Svaga men trivsamma toner följde den väg som ljuset berett.

Den gamle började slå takten med fingrarna mot armstöden på sin stol och en litet leende undslapp de innan så sorgtunga läpparna.

I samma takt som musik fick liv fylldes den gamles åtbörder med kraft och rätt vad det var så stod han på ostadiga ben, extatiskt stampande och klappande. Dödsmasken hade lämnat ansiktet och de ryckiga försöken att hålla takten strålade av glädje. Benen skulle dock inte bära honom länge och när han slutligen dråsade i golvet så var det med huvudet före. Sången tystnade och lystret upphörde. Den fallne ropade efter spelmannen men det enda han fick till svar var ekot av sin egen röst. Han var ensam.

Tiden kröp sakta framåt under det att ljuset från fönstren skiftade färg och infallsvinkel. Förändringarna avslöjade två parallella händelseförlopp ty flödena rörde sig i motriktade banor längs väggarna där det ena avtog under strävandet mot purpur medan det andra växte sig intensivare och vitare. Den gamle badade i färger där han låg på det kyliga golvet och jämrade sig. Hans klädesdräkt var sliten och förfallen. Håret hängde glest och stripigt från hjässan. Hela kroppen var ansatt av lössens febrila aktivitet.

Nedtecknat i armodets år: 2002


Insikt och förfall

05 september 2008 in Sagor | Kommentarer (0)

Han hade sovit bort dygnets ljusa timmar och vakat under de mörka. Han hade skurit av all kontakt med omvärlden för att kunna ägna sig åt sin forskning. Han hade utformat en egen disciplin: ett ramverk som sträckte sig kors och tvärs över befintliga vetenskaper och vidare bortom dem alla. Han hade blivit blek och slapp, svart under ögonen och svullen i ansiktet. Han hade fått kännedom om både stort och smått. Han besatt en kunskap så stor - ja större än livet självt. Hans visdom flödade över och rann ut för golvet. Papper, smutstvätt, och matrester. Var sak har sin tid. Just nu var det tid för att gapa; att låta sinnet komma till vila; att låta handen svepa fram och tillbaka genom luften – en utstuderad gest som fångade universalprincipen. Den gick från vänster till höger; inledningsvis hängde handen slapp där den viftade undan alla problem; ögonen var halvt slutna och munnen lyckligt krökt. Mot mitten av gesten spändes handen och rätades ut; ögonen slogs upp och munnen öppnades; slutligen höjdes pekfingret och ögonen fylldes av insikt. Därefter gick handen tillbaka till ursprungsläget och processen upprepades.

Nedtecknat i svältens år: 2001