Archive for juli, 2009

Trollkarlen

21 juli 2009 in Sagor | Kommentarer (0)

Skägget gör trollkarlen, tänkte han där han mötte sin gestalt i spegelglaset. Och vilket skägg sen. Han förde handen genom det praktfulla vita och skrattade lyckligt. Skrattet blev till en melodi och så småningom vaknade en orkester till liv. Brusande elixir, klingande glaskärl, dunkande boktravar, skallrande kranium, vibrerande spindelnät - ja, hela studiekammaren stämde in i symfonin.

Och han - trollkarlen - var en fantastisk dirigent. Han viftade skickligt med armarna och alla tingen lydde. Han gjorde utfall, svep och hugg; han pekade och stötte; han skrattade så att tårarna rann där han stod och skapade.

Nedtecknat i armodets år: 2002


En brokig skara

in Dikter | Kommentarer (0)

Se och hör
Viskningar i skogen, där ingen väg går fram. Gråa stammars rike, ett uråldrigt land. Var tjärn är där så stilla med vatten evigt svart. Mossan - se den skimrar, som vore den en skatt.

Fantasi
Från träd böjda till krokar likt trollskägg lavar slokar.

Reliker
Djupt slumrar de som aldrig dör, de som intet ser och intet hör. I glömskans land, under havet utan strand.

Övervuxet gravfält
Var sten är där en grav, evigt tyst och täckt av lav.

Intrång i ett öde hus
Spindlars slöjor sveps undan av vinden. Nakna ytor skriker i vånda. De döda tingen skrattar torrt.

Skogens strategi
I ena stunden lugn och stilla,
I nästa vill den mycket illa,
Gamla skogen ond och slug,
Från dess inre som ett sug,
Du kommer in men inte ut,
I mörker tar allt livet slut.

Bödelns visa
Yxan min går upp och ner,
den blir det sista de ser,
Vinddraget det sista de hör,
innan de huvudlöst dör.

Irrvandring
Kall sten mot min nakna hud,
Jag ligger orörlig på rygg,
Ljus träffar mitt ansikte,
Det värmer mig inte,
Solen är falnad,
Vansinnet är ett rött ljus,
Jag reser mig och luftens kyla är som stenens,
Jag är ensam,
Insvept i trasor,
En vandrare utan mål.

Uppstigning
Svart vatten över sand, ruttnande flodbädd och strand. Från flod upp mot berg går allt i dödens färg. En väg tränger framåt där, slingrar och ställer sig på tvär. Slutligen planar allting ut och två förvridna torn markerar vägens slut.

Bön och svar
Öppna dig portars port!
Släpp in en trött vandrare,
Hans händer är frusna,
De förmår ej att knacka,
Hans röst är sprucken,
Den hörs ej i vinden,
Han mäktar blott önska,
och gör det just nu;
Så öppna dig!

Ta ditt pick och pack,
jag tål ej något knack,
Försvinn från min åsyn,
Gräv ner dig i dyn,
Ge dig av,
Stå inte här och skav.

Kall och frusen
Jag ser uti lågan mitt heliga kall,
Den värmen, det ljuset, över nejden all,
Stinkande vätskor och eldon jag bär,
Snart mina vänner, är skärselden här!

Animerad sten
De floderna är rödare än blod; strömmar genom håligheter i berget; den sten som vrider sig; de tinnar som stiger; de rötter som gräver; det urberg som lever.

Meta
Den sång som sjunger sig själv; orsak ur verkan; kaos i harmoni; ekande evighet.

Övergång
Nedbrunna vaxljus, stöpt för att brukas; du blev eld och en doft som dröjer sig kvar.

Spelrum
Här har jag verkat i hela mitt liv,
På den gård som matt glänser i solen,
Här har jag stegat med invanda kliv,
Svettats blod och längtat till fiolen,
Till strängarnas sång och dess hårda form,
Till den ande som lever i träet.

Var dag mig ett mörker, var afton ett ljus,
Den tid då jag andas med själen,
Under himlen jag spelar till trädens sus,
Med tonerna friar jag trälen.

Gnistorna slår om fiolen min kära,
Den glöder som kvällshimlens välvning,
Till skogen jag sprider min muntra lära,
Den sjunger lätt med i sin skälvning.

Komponerade i armodets år: 2002