Verkligheten
Högre värdens sälla lyster,
ljuva reflektioner.
Världen ter sig aldrig dyster,
tagna injektioner.

Borg utan finger
Åldrade fönster smekes av ljus,
stillhet råder i glömskans hus.
En vördnad lever i detta förfall,
tider som var, alla barnaskall.

Vackert insvept i svunnen glans,
ett foto så gulnat på spiselkrans.
Far är ståtlig, hans hållning rät,
mor är vacker med hyn så slät.

Under minnen, damm och sorg,
ligger en sliten fingerborg.
Den är brukad och lagd till vila,
dess minne dör när tiden ila.

Strukturskifte
Livets struktur skiftar konstant,
termen omdaning är eklatant.
Kristall, protein, växelverkan,
resultat: asgamen; lärkan.

Digitalt liv
Nätets fiberoptiska katakomber,
hyser skönhet bortom romber.
Symmetrin går mot perfektion,
i denna ultimata kreation.

Med ljusets fart ett skådespel,
i innanmätets smäckra spegeldel.
Information färdas kontinuerligt,
systematiskt och lätthanterligt.

Plötsligt ett paradigm i flödet,
en determination av ödet.
En ström som saknar adressat,
den är komplex och rent kavat.

Positionen flyktig ändå ständig,
för mänsklig hjärna ej behändig.
Den förändras; gör avancemang,
en skapad livsform av skyhög rang.

Uttåg
Ut ur helvetet väller en skara,
Satans manifestation, en mara.
Den färdas över väldig nejd,
dess framfart vet ingen hejd.
Landet den besökt är dött,
det är av illdåd förött.
Snart den når ännu orörd däld,
grönska som skall fatta eld.

Nu som förr
Kärringen gnolar på en visa,
gungstolen knarrar takten.
Bärnstensfärgade ögon kisa,
väldig är eldskensmakten.
Åldrade händer fyllda av liv,
ännu virkar gammelmor.
Tiden står stilla, var och förbliv,
vanans makt är evigt stor.

Svinets pris
Han haver rest över kontinenten,
Känd som den störste dirigenten,
Bakom fasaden vältrar ett svin,
I dynga, otukt, snusk och vin.

Till förnöjelse är rådande sed,
I munnen tar han vacker sked,
Drycker och exklusivaste mat,
Han älskar att äta från silverfat.

Grisen njuter, bökar och grymtar,
Märker ej de moln som skymtar,
Varför se när man kan blunda?
Härlig är vanan den osunda.

För alltid varar dock inga ting,
Glansen mattas på livets ring,
Svinandet har ett mastigt pris,
Ett vämjeligt ruttnande: syfilis.

Tarmvred
Den uråldriga skogen sjukligt frodig är,
tätt står träden de förvridna,
De som äter av dess bleka, spetälska bär,
blir av dödens maror ridna.
Samma öde väntar den som smakar svampen,
ty allt som spirar närs av gift,
Inälvorna lämnar kroppen under kampen,
sky platsen säger livets drift.

Framkläckta i sanningens år: 1999

Natten vred sig som ett oformligt väsen runt min kropp och den täta vegitationen tycktes vilja slita mig i stycken där jag likt en besatt sökte finna min väg genom den helvetiska skogen. Mellan de mäktiga trädtopparna kunde jag skymta månens svullna uppenbarelse där den hånfullt blickade ner mot min vilda framfart genom den av tjocka dimstråk beslöjade ogenomträngligheten. Kylan förlamade mina lemmar och fasansfullt krökta grenar rev sönder mitt kött men ändock fortgick färden då rösten i mitt huvud var så mycket starkare än min kropps vädjan.

Den styrde mina steg längs glömda stigar som slingrade sig fram mellan uråldriga pilträds förvridna rötter vilka för evigt befäst sig i den mossiga marken vars sjuka hemligheter tagit sig uttryck i det som reste sig mot skyn. Den förde mig bortom allt kroppsligt lidande och in i ett väldigt töcken som skylde min villkorslösa underkastelse. Hymner om förbjudna ting vibrerade så tydligt och klart att det okända tungomålet föga förmådde hålla mig ovetande. Kättja och ondska bortom mänskligt förstånd fyllde mig till bristningsgränsen och ändå fortgick min kamp mot skogen, som aldrig tycktes ge vika.

Min tidsuppfattning hade sedan länge gått förlorad i den ömsom fasta, ömsom sanka labyrinten då jag efter att ha forcerat ett särdeles tjockt dimstråk plötsligt fann mig trampa i tomma luften för att några förnedrande ögonblick senare landa i skogens förmodligen vidrigaste vattensamling. Det svarta, stinkande vattnet stänkte hotfullt runt mitt lekamen och sökte tränga in mellan mina läppar som trofast höll stånd. Tyngd av väta krälade jag mig upp ur tjärnen för att därefter resa mig på ostadiga ben och beskåda min omgivning. Det vämjeliga töcken som mötte mig fick förbannelserna att hagla ur min mun men vreden falnade med ens då jag blev varse att den osaliga röstens plågsamma verksamhet hade upphört. Just som jag på mina bara knän skulle till att tacka gudarna för denna barmhärtiga ynnest så slet en våldsam vindil tag i det tröga element som härjade i min omgivning och blottade det som borde ha förblivit osett. I samma stund blev jag åter varse den infernaliska rösten och dess intensiva manande sång tvingade mig mot min färds slutliga mål.

I ett drömliknande tillstånd öppnade jag den uråldriga porten till det ohyggliga tornet som skymfande reste sig över den omkringliggande skogen. Den fruktansvärda stanken av kadaver och benhus som slog emot min utsatta, söndertrasade gestalt tycktes inte bekomma mig där jag förunderligt målmedvetet tog itu med den av damm och spindelväv täckta stentrappan som vindlade sig uppåt. De oregelbundna avsatsernas förmurknade dörrar tycktes vara av föga intresse för rösten som nu basunerade ut sitt onda begär åtskilliga gånger starkare än någonsin tidigare. Den tvingade mig vidare längs vindlingen och för vart trappsteg jag forcerade översköljdes jag av intryck så motbjudande att min kropp försattes i kraftiga konvulsioner. Det förflutna kom till liv runt omkring mig och mitt blod frös till is då ljus på nytt föll över glömda illdåd.

Dunkla äro mina minnen från flydda tider men vad jag där beskådade kommer aldrig att falla i glömska. Det sista som förnams av ett fritt sinne var det oerhörda tornrummet som väntade mig vid trappans slut. Det blodbesudlade rummet in i vilket jag trädde för att begå en synd så svart att det ligger bortom min förmåga att återge dess sanna natur.

Jag kan fortfarande se mig själv stå lutad över den uppslagna boken som vilade på det sataniskt ornamenterade stenbordet i rummets mitt. Gud hjälpe mig men jag läste de vedervärdiga orden som inpräntats i de tidlösa arken av en hand som knappast kan kallas mänsklig med tanke på det kaotiska virrvarr som texten löpte längs och i.

För var strof som mässades kände jag hur medvetandet och kroppen åtskiljdes av krafter bortom tid och rum till dess att allt som återstod att se var ett ändlöst mörker. Ett mörker som gengjöd av tusen ohyggliga röster, vilka mässade efter, med och bortom den stämma som var min. När mitt förverkligande av den makabra texten närmade sig den koncentriska del som måste ha varit dess centrum och mål, växte min stämma till ett torndön och de tusen rösterna smälte samman till ett fasansfullt crescendo, vilket fick världen att krampaktigt skaka.

Plötsligt blev allt tyst och mina sargade ögon slogs sakta upp för att träffas av ljus, sådant att det fick mig att våndas bortom alla världens plågor. Vad som mötte mig borde ha lett till galenskap och nedsjunkande i en oförståelsens avgrund men mitt straff skulle bli än värre. Jag skulle ha slitit ut mina ögon ur deras hålor medan tid var, innan detta oerhörda brände sig fast i mitt för evigt dömda sinne.

Världen var brinnande, helvetisk och stadd i vämjelse så grotesk att en enkel mans ord ej förmår att göra det ohyggliga panoramat rättvisa. Jag försökte skrika men intet ljud uppstod i min forna kropp. Forna, ty den var icke längre min egen. Lamslaget förnam jag hur detta lekamen rörde sig och handlade utan min befallning. Hur det talade utan den vilja som var min och det sätt på vilket det talade. Gudars skymning, jag var underordnad ett medvetande så ondskefullt att tårar av blod, utgråtna i evigheters evighet, icke förmår att uppväga den sorg som ett sådant väsens varande är.

Än idag har jag icke kunnat försonas med mitt öde men det är ett känslornas verk. Med intellektet har jag insett att det är ett rättmätigt straff för ett brott begånget mot allt heligt. Må så vara att det monstrum som fängslat mig är fritt att förgöra världen. Det ligger bortom mig nu, ty min lott är den kvalfyllda evigheten.

Nedtecknat i sanningens år: 1999