Archive for februari, 2008

Den gåtfulle skrattmästaren

02 februari 2008 in Sagor | Kommentarer (0)

Under min långa levnadsbana har jag fått höra talas om många underligheter och bland dessa utmärker sig en särskilt bizzarr händelse som utspelade sig i det förflutnas dunkel. En händelse som utlöste en hel stads förfall och denna besynnerliga tilldragelse ämnar jag här nedteckna.

Hela staden sjöd likt ett besynnerligt hopkok av onämnbara ingredienser i den glödande eftermiddagssolens hetta. Det var liv och rörelse överallt och en spänning utan motstycke låg i luften. Det var dagen då de uråldiga skrattmästarspelen skulle äga rum, en traditionsenlig företeelse som genom sekler av oupphörlighet blivit en del av stadens själ. Evenemanget hade lockat dit folk från både när och fjärran vilket medförde att stadens trånga gator var fyllda till bredden med en till synes helt slumpmässigt krälande folkmassa som tycktes vilja pressa undan de arkitektoniska styggelser som avgränsade dess färdväg. Om man skulle ha beskådat det hela från en högre höjd så hade man förmodligen dragit slutsatsen att det rörde sig om simpla små kryp, fullständigt hängivna åt deras egen meningslöshet.

Plötsligt gjöd en mäktig signal genom det tumultartade scenariot vilket fick folkmassans febrila aktivitet att näst intill upphöra. Borgmästarens rappa och volymstarka röst härstammande från ett mäktigt podium placerat i centrum av stadens kullerstensbelagda torg klöv tystnaden med ett formellt invigande av spelen. Ett tal som förutom information om spelen innehöll vältaliga utsagor om talarens godhet och välvilja gentemot stadsbefolkningen. Ceremonin avslutades traditionsenligt med att den svettblänkande fetknoppen till borgmästare bombarderades med ett brett sortiment av ruttna attiraljer ty denna dag var den enda på året då man fick göra vad man behagade. Det hela var en idiotisk tradition som med tiden hade blivit ett ändamål i sig självt då ingen kunde erinra sig dess ursprung. Sedens överlevnad säkrades dock främst av ett visst hyckleri från makthavarnas sida då det alltid utdelades rejäla spöstraff under följande dag. Dessa repressalier låg dock mer fjärran än det avlägsnaste av kungariken vilket man med lätthet förstod om man blickade ut över det allomfattande dryckesrus som höljt staden i sitt töcken.

Folket började så sakteliga att höja sina röster och menade på att nu var det dags för den första deltagaren att beträda podiet och visa vad han gick för. Förväntningarna var stora eftersom det länge hade ryktats om att årets fluga skulle vara förvridna, perversa skrattsalvor och deltagarantalet väntades vara större än någonsin. Själva tävlingen gick till så att varje deltagare fick skratta så länge han orkade eller tills juryn vilken utgjordes av publiken sade ifrån. Att torget hade en oöverträffad akustik bidrog till att ingen missade någon detalj i skrattet, alla små pipanden så väl som de mest gutturala av ljud kom till sin fulla rätt.

Tvärt vad det var så gick en svallvåg av tillfredsställelse genom den otåliga folkmassan ty den första skrattaren, en riktigt ful och krumryggad sate från Långbortåtfanders eller vad det nu var som talesmannen hävde ur sig, hade hasat sig upp på scenen för att framföra sitt mästerstycke ”Skrattet som äcklar”.

Ur mannens smala hals steg sakta ett gurgel som på ett utdraget sätt övergick till en motbjudande symfoni av väsanden och kacklanden som hämtade från en sjuklig dödskamp. Så småningom antog krumryggens ansikte färgen ohälsosamt blå och kort därefter sjönk han utmattad ihop efter att ha vräkt ur sig allt vad den undermåliga kroppen kunde uppbåda. Snabbt och med osviklig precision avlägsnades vraket från scenen för att därigenom rädda publiken från obehaget att beskåda all den fradga som bubblade i skrattarens mungipor. Efter en stunds tvekan inför detta nya koncept började juryn applådera och här och var hördes en busvissling men riktigt så där exalterad kunde man inte påstå att någon var.

Nästa tävlande var en besynnerlig stadsbo vars bidrag hette, ”När ingen hjälp finns att få”, och själva framförandet överensstämde sannerligen med namnet ty här klingade ett skratt som tveklöst hörde hemma mellan tjocka stenväggar i hospitalets slutna avdelning. Att upphovsmannen hålögda uppenbarelse sedan var lika vansinnig som ljudutgjutelsen gjorde saken ännu bättre. Denna gång möttes skrattet av en större entusiasm från juryns sida men ännu var det mycket som inte kändes rätt.

Kvällen fortlöpte och en talrik skara skrattare passerade podiet i sin strävan att visa sig bäst. I mängden utmärkte sig obscena skratt som ”Demonisk synd” och ”Smådjävlars fröjd” samt utstickare som ”skamligt värre”. Alla kraftfulla blandningar av något förbjudet, snuskigt och helt enkelt riktigt motbjudande. Till fullständig förnöjelse var de dock inte ty man önskade sig ju något mer än detta äckel som saknade en mästares medryckande djup. Därför fortskred tävlingen i ett febrigt hetsande tempo tills dess att en svartmuskig tävlande med kraftfulla, sydländska drag stod beredd att bestiga podiet. Bidraget hade namnet ”Helvetisk Skadeglädje” och den cyniska blick med vilken sydlänningen betraktade publiken fick honom att vagt likna Hin Hole själv.

Hans skarpa anletsdrag drogs plötsligt ut i en sataniskt elak grimage och ur hans kraftfulle strupe steg något som fyllde publiken med känslosvallningar så kraftfulla att många fick yrsel och svajade där de stod. I hans skratt rymdes en ondska så genuin och pervers att alla tidigare föreställningar om den enda sanna glädjen raserades och fick ge plats för detta inferno. Hans mördande hesa och ondskefulla stämma satte luften i svängningar så förvridna att juryn vrålade av extas. När sydlänningen var färdig blickade han arrogant ut över åskådarna och ett självsäkert flin bredde ut sig i hans anlete. Nu var det väl det hela avgjort ändå, för vem skulle kunna bräcka detta diaboliska konststycke?

Många av de återstående skrattarna tog på sig ansvaret att smyga undan mot torgets utkanter då de insåg hur undermåliga de var och en del avbröt sig mitt i sina anskrämliga skrattsalvor för att därefter brista ut i den gråt som bekräftade deras totala förnedring.

Just som bemästraren av den helvetiska skadeglädjen fylld av självupphöjelse skulle mottaga sitt pris så särade folkmassan på sig och en ohygglig gestalt skyld av en barmhärtig svepning tog podiet i besittning medan det att alla stod som förlamade. Talmannen stammade nervöst något om den sista deltagarens okändhet men bedyrade sedan att det för all skull i världen inte gjorde något då han anade gestaltens blick i svepningens dunkel. Det som sedan hände var så abnormt att blotta tanken på att kläda det i ord är befängd. Ändå är det mitt obestridliga kall som förtäljare att försöka beskriva det oerhörda och detta i ordalag som förhoppningsvis kan frambringa en blek avspegling av verkligheten.

Plötsligt var det som om hela världen vändes ut och in och i det våldsamma pandemonium som uppstod så fylldes hela alltet till bristningsgränsen med ett rungande skratt så ohyggligt vedervärdigt att det stred mot allt föreställbart förnuft. Ur det svarta kaoset som dvaldes i upphovstingets gap frambringades den yttersta skymfen mot allt heligt och själva luften skingrades som om den försökte fly undan besmutselsen. Publiken fann till sin förskräckelse att det höll på att bära hän till en vämjelsens avgrund långt bortom gränslandet för mänskligt förstånd och då skrattet slutligen nått sitt kulmen låg varenda en och vred sig i kronisk galenskap.

Självfallet kunde ingen i efterhand erinra sig hur länge den överdemoniska symfonin skallade mellan de sneda husväggarna och upp mot det svullna himlavalvet men då gryningsljuset översköljde staden med omnejd så var den gåtfulle bemästraren av den oerhörda hädelsen försvunnen likt nattens mörker. Hans dåd var dock med säkerhet fastrotat djupt inne i människornas sargade medvetanden och staden förestående förfall skulle komma att ackompanjeras av vansinniga skratt som i sin tur skulle föra minnet av den sanne mästaren vidare mot evigheten.

Nedtecknat i nådens år: 1998.


Väckelsedikter

01 februari 2008 in Dikter | Kommentarer (0)

I skogen djup
I skogens mörka djup,
bortom branta stup,
lurar något förbjudet
att döma av ljudet.
Under natten allén
i månens matta sken
kan man ana åtskilliga meter
av ohyggliga extremiteter.
Vi kan bara hoppas och be
att vi det till fullo slipper se.

Empiri
I ett laboratorium,
Sitter en man så krum,
På läpparna spelar ett leende,
Vittnande om ett skeende,
Av sådan besynnerlig karaktär,
Att det på förståndet tär.

Lågornas tändare
Tålmodigt elden taket smeker,
den lättjefullt med träet leker.
Den sprakar och det frasar,
tills allting samman rasar.
I skogsbrynet någon ler,
av bränder ska det bli fler.

Bortom sans
Han står vid vansinnets rand
med bladet glimmande i sin hand.
Omkring honom natten ryter
och vettet hans det hastigt tryter,
plötsligt höjer han sin kniv
redo att släcka liv.

Reflektioner
Genom färgat glas från svunnen tid,
en ljustråle färdas blek men blid,
faller på innanmätets dunkla struktur,
och avslöjar himlasträvande arkitektur.
Symmetrin i pelargångens prakt
hålls samman av valvbågens makt,
och taket likt det förflutnas tro
sig välver som en tröstens bro.

Upptäcksfärd
I en av förvridna träd bestående skog,
lever något som av stammarna fått nog,
en tingest som av världen vill se mer
och därför den sig raskt iväg beger
krälandes på rudimentära extremiteter
oräkneliga slembesudlade meter.

Slutligen den människotrakter når,
men där den ej stanna förmår
ty folk med facklor och spetsar
de vederstyggelsen tillbaka hetsar,
till dess barndoms trygga borg
där den övermannas av sorg.

Tunga tankar i dess hjärna flyter,
besviken den vemodigt ryter,
för världen utanför ej lämpad
sådan insikt gör den dämpad.
Till skogen för alltid begränsad,
så att den ej blir slutgiltigt länsad.

Erövring
I ett tronrums magnifika prakt
sitter en konung besatt av makt,
riket hans det måste genast växa,
det skall bli hans fienders läxa.

För att enväldigt kunna härska och äga
måste han dock gå grundligt till väga.
Bundsförvanter måste han införskaffa,
annars kommer ej planen att klaffa.

Han skickar budbärare åt alla håll,
nu skall han spela en riktigt ful roll.
Med vackra ord så döljes hans försåt,
ondska nog för att förtjäna fans gråt.

De omsorgsfullt utvalda adressaterna,
är de mest lättövertygade staterna.
Med ens de sig ut på krigisk marsch beger,
deras druckna ögon inte faran ser.

Medan alliansen dräper mostståndet fullständigt,
tar konungen itu med sitt verk så händigt,
att de resterande mot varandra utspela,
är en barnlek där han omöjligen kan fela.

Övertygad blir den stolte härskaren i öst ,
att monarken i väst vill hugga i hans bröst,
och herren i syd får plötligt en ingivelse om,
att grannarna vill få sig en riktig svängom.

Så är de forna bundsförvanterna i gång,
blint sjungande krigets karga sång.
Konungen håller handen på den feta magen,
av den extrema dumheten alldeles betagen.

Asätarna runt de vidriga slagfälten flockas,
inom kort är rikena mogna att plockas.
I konungens ögon syns en sentimental glans,
snart är allt det eftertraktade bara hans.

Domedag
Dagen då himlen står i ondskefull brand,
dagen då allt förtärs i vårt forna land,
dagen då ej ens de starka blir kvar,
dagen då vi inget att tro på har.

En apokalyptisk spådom måhända,
avsedd att civilisationen skända,
ändå kommer det att hända,
innan årtusendet är till ända.

Ty sådan är naturens grymma gång,
helt befriad från förskönande sång,
det gamla måste alltid utrotas,
det är nämligen så livet botas.

Sanering
Där värmen är riktigt vidrigt abnorm,
och luftens fukt är lik den vid storm,
där frodas snusk bortom allt förstånd,
en äcklets ränterika helvetesfond.

Mot hälsan det är ett skamfyllt hot
på outsägligheten måste det rådas bot,
men hur lyder den fördömda frågan,
jag svarar: ta till den renande lågan.

Förgörandet av förbannelsens kärna
kräver dock efterliknelsen av en stjärna
ty man måste för alltid hålla elden vid liv
för att omöjliggöra allt snuskigt kiv.

Inspärrad
Bortom vad som en gång förseglats
med sju portar som grundligt reglats,
lurar något som ej nämnas bör,
något som önskar att allting dör.

En ondska av sällan skådat slag,
med vilken man ej bör bege sig i lag,
en abnorm existens vars ursprung,
ligger höljt av tidens slöja så tung.

Med ett tålamod av kosmiska mått,
dväljes den i sitt underjordiska slott,
för evigt väntande på ett tillfälle
att lämna sitt mörka uppehälle.

Måhända sker det hemska inom kort
ty tiden bräcker slutligen vart fort,
och vad blir då kvar av vår värld,
om inte en förödelsens dystra härd.

Alstrade i väckelsens år: 1997