Trådarnas sång

29 november 2010 in Dikter av Allan Eriksson

Skriven någon gång på 1950-talet.

Gumman satt med en salig min,
i sin gungstol och nynnade melodin,
i takt med det stigande fallande bruset,
av trådarna som sjöng så det dånade i huset:

// Finnjonsson Tattarsandgren //
Ettusen tvåtusen trallalala.

Gumman tände med darrande hand,
pipan och sög på sin tigerbrand,
lade en dimma av blå nikotin,
över rummet och nynnande melodin:

// Finnjonsson Tattarsandgren //
Ettusen tvåtusen trallalala.

(Men) Utanför låg drivan kall.
I månens sken på gnistrande kristall,
(där) dansade haren i skogen,
och råttorna tisslade på logen:

// Finnjonsson Tattarsandgren //
Etttusen tvåtusen trallalala.

Staffan Hård sjöng den här dikten i radioprogram på 70-talet.


Vårdikt

28 april 2010 in Dikter

Från bergen i väster det ljuder en sång,
Ett kväde av porlande vatten,
Som rinner med våren uti sitt fång,
Mot dagen som avlöser natten,
Till rytmen av dånande forsar och fall,
Under en himmel som flammar,
I skogar av knoppande björkträd och tall,
Från stigande grenar och stammar,
Den spelar, den leker, den sjunger sitt kall,
Den livet så muntert omfamnar.


Snapsvisa till julbordet

28 november 2009 in Dikter

Vi kommer som gäster till festernas sal,
För att fördriva svältens alla kval,
Till sånger, till andakt, till midvinterblot,
Till julbord som tornar sig upp som ett hot,
Med dallrande syltor och grisar på stekspett,
Mot sprängfyllda magar och nätter av kallsvett,
Vi lättar på svångremmen hål efter hål,
För att få plats med vår växande svål,
Drivor av korvar, skinkor och spjäll,
Röror och blöta, till sist karamell,
Festen den varar tills maten är slut,
Tills blicken är död och magen står ut,
Men inget den eviga törsten kan släcka,
Det dricks utan måtta i hopp om att bräcka,
De bragder vi minnes från äldre dar,
Då dryckjom vi drack från fyllda kar,
Muster, julöl och brännvin så klart,
Ned i törstiga strupar med väldig fart,
Tills karen är tömda och krusen är spruckna,
Tills vi stapplar runt som vore vi druckna,
Men synen bedrar, ty nykter är vår gång,
Vi stampar endast takten till en munter sång,
Som lyfter våra sinnen till en sådan höjd,
Att vi känner oss som gudar i stånd till evig fröjd,
Och skulle sången väcka upp vår törst på nytt,
Så fruktar vi ej torkan som vi dittills flytt,
Ty även utan brygder, ja utan något alls,
Vi förlitar oss på Särimner och dricker från hans hals.